Livets Bok II - Kosmisk Kemi - 11 Kapitlet. Tankeklimat
Stycke 589-605 Svar:
- Vid kroppslig feber har det uppstått en eller annan hämning i jagets konsistenskontroll, varigenom jämnvikten mellan de två stora grundenergierna tyngd och känsla i organismen blir störd. Vid själslig feber beror störningarna inte så mycket på obalans mellan tyngd och känsla, utan mera på obalans mellan de högre energierna i medvetandet.
- Instinkt-, känslo-, intelligens-, intuitions- och minneskropparna.
- Att behärska det ena energitillståndet med det andra.
- Martinus ger dessa exempel:
Fysisk förtätning: Skapelse av komplex i betong och cement.
Andlig förtätning: Själsliga känslor av hängivenhet, trofasthet och kärlek.
Fysisk upplösning: Sprängning av klippor, sten- och granitblock.
Andlig upplösning: Utlösning av hetsighetsanfall. - Jaget är dagsmedvetet i den organiska, men icke i stånd att få någon som helst "dagsmedvetenhetsupplevelse" i den mineraliska materien.
- Eftersom det finns strålformig materia kvar i form av självständiga mikroorganismer. Dessa lever i ett annat tidsperspektiv och fullföljer sina fysiska inkarnationer, varefter de lämnar den fysiska kroppen.
- Smärta eller välbehag i någon del av vår fysiska organism beror endast på en tanke eller medvetenhetsöverföring från våra "mikroväsens till vårt eget jags kunskapsförmåga. Denna överföring sker naturligtvis automatiskt, har för länge sedan blivit till C-vetande.
- Det levande väsendet "sår" "himmel och jord" nedåt i mikrokosmos» och "skördar" "himmel och jord" i makrokosmos, medan det "sår" organmaterie i makrokosmos och "skördar" organmateria i mikrokosmos.
- Hoppet om en fortsatt tillvaro efter döden.
- Det finns inga gränser för väsendenas framträdande uppåt i makrokosmos? liksom ej heller nedåt i mikrokosmos. Varje väsen utgör ett självständigt levande mellankosmiskt väsen, har sitt eget individuelle medvetande, samtidigt som det utgör ett makrokosmiskt och ett mikrokosmiskt väsen.
- Hunger- och mättnadsprincipen.
- Emot onormala födoämnen och drycker, sprit, tobak osv känner individen till att börja med en frånstötning. flen genom ett svagt begär, grundat på seder och bruk, mode eller fåfänga, trotsar man denna sin naturliga frånstötning. Efter varje liten njutning eller "mättnad" växer begäret efter dem, så att de till slut blir oumbärliga livsrätter.