Den gudomliga världsplanen

Den eviga världsplanen gäller såväl stora som små levande varelser. Det fysiska världsalltet är uppbyggt som liv inuti liv, nedåt och uppåt i det oändliga. Allt passar samman som delarna i ett urverk. Alla har vi, liksom Gud, ett evigt jag. Då vi är odödliga blir alla erfarenheter till nytta, liv efter liv. Allt vi upplever visar sig därmed, i sitt slutfacit, bli till nytta och glädje. Också lidandet och de olyckliga ödena. För att förstå den gudomliga kärleken måste man lära sig förstå meningen med lidandet. Den gudomliga skapelseplanen utvecklar sig inte bara kärleksfullt, utan också logiskt och planmässigt. För att uppfylla kärlekslagen måste skapelsen även vara logisk eller ändamålsenlig.

Det eviga livets grundlag

I vårt medvetande lagras upplevelser. Upplevelser skapas således och är därför föränderliga. Skapelse kräver kontraster. Där kontrasterna saknas är livet omanifesterat.

De mest fundamentala psykiska kontrasterna är behag och obehag. Ur dessa uppstår tankarna om orsakerna till det goda och det onda. I religiös terminologi känns dessa igen som begreppet Gud, orsaken till allt det goda och Djävulen, orsaken till allt det onda. Men sett ur evighetens perspektiv är båda att definiera som “ett godo”. De är nödvändiga komplement till varandra.

Då vi är odödliga, kan vi dra lärdom av lidandet och smärtan. Lidandet är verkligen obehagligt, men ändå, såväl nödvändigt som nyttigt. Vi överlever, som sagt, såväl det onda som det goda. Alternativet till en skapelse utan kontraster skulle innebära att ingen skapelse alls kunde äga rum och därmed heller inte någon upplevelse av livet. En absolut död och stillhet skulle då härska, där livet nu spirar och blomstrar.

I den fysiska världen upplever vi kulminationen av lidande och mörker. Här skadas nämligen inte vår evighetsnatur. I den andliga världen upplever vi ljus och allkärlek, alltså motsatsen till livet i den fysiska världen. Den fulla överblicken över kontrastlagens verkningar utgör grunden för förståelsen av det eviga livets fullkomliga och allkärleksfulla grundstruktur.

Följande symbol uttrycker hela den kosmiska cykeln. Den kosmiska symbolen (nr 11) har titeln:

Den eviga världsbilden, det levande väsendet II, den eviga Gudomen och de eviga gudasönerna

symbol 11b

Livets scen

Livets eviga upplevelse sker som en passage genom sex riken eller medvetandezoner där mörker och ljus växelvis kulminerar och är latent; växtriket (den röda färgen på symbolen), djurriket (orange), det riktiga människoriket (gul), visdomsriket (grön), den gudomliga världen (blå) och salighetsriket (indigo). Genom dessa sex zoner äger samtalet, mellan Gud (den vita stjärnan och strålfältet) samt de likaså eviga gudasönerna, rum (yttersta cirklarna).

Växtriket

Från ett ensamt liv helt baserat på minnen söker sig medvetandet åter utåt för att etablera kontakt med omvärlden. Mätt av allkärlekens andliga ljuszoner har begäret väckts efter kontrasten, den fysiska världen. I växtriket börjar anpassningen till livet i den dräpande principens zon. Här befinner medvetandet sig i sin fosterfas. Växten kan endast diffust ana skillnaden mellan behag och obehag.

Djurriket

Genom naturens påverkan under miljarder år, genom dagar och nätter, vintrar och somrar, kyla och värme, regn och torka osv anpassas växtorganismerna gradvis i överlevnadskampen i den fysiska världen och medvetandet överförs från den inre världen till den yttre. Växten förvandlas till djur (orange) och organismerna blir allt mer präglade av livets kampbetonade villkor i den fysiska världen - angrepp och försvar. I den fysiska världen stimuleras själviskheten genom koncentrationen på bevarandet av den, för livets upplevelse, så nödvändiga fysiska organismen. Då såväl växtens som djurets organism utgör andra varelsers föda, stimuleras förmågan att antingen besegra eller fly undan fienden. Självbevarelsedriften utgör, i denna zon, utvecklingens sporre och blir här inarbetad till mental automatik. Till skillnaden från växten kan djuret uppleva smärta realistiskt.

Övergången från djur till människa

Vi människor hör fortfarande till djurriket. Vi lever ännu i hög grad, liksom djuren, i enlighet med djungelns livslag - den starkes rätt. Men inget djur kan mäta sig med den jordiska människans dråpkapacitet. Trots att de humana världsreligionerna i tusentals år uppmuntrat mänskligheten att ta avstånd från användandet av dråp och våld, är de humana anlagen ännu, sett i det långa utvecklingsperspektivet, av långt yngre datum och därför ännu inte så inövade som de själviska anlagen. Det krävs många liv av övning för att avveckla själviskheten och överlevnadsinstinkten till det motsatta – ett kärleksfullt och förlåtande sinnelag. Men processen är ofrånkomlig genom att “vi skördar vad vi sår”. Dråpmoralen innebär i slutändan, lidande för oss själva, vilket väcker längtan efter det humana. Därmed uppstår med tiden mottaglighet för allkärlekens ideal och intellektuella förklaringar.

Människoriket

Syftet med Tredje Testamentets eviga världsbild är att vägleda mänskligheten genom det sista stadiet i utvecklingen bort från djurriket. Vi är på väg att födas in i ett nytt rike. Intellektet som utvecklats i kampen för tillvaron möjliggör nu förståelsen av mer och mer avancerade förklaringar av oss själva och vårt förhållande till världen eller Gud. Med harmoniseringen av hjärta och förstånd öppnar sig efterhand den oändliga kosmiska medvetenhetshorisonten. Då har vi blivit “färdiga människor som Guds avbild” och invånare i det riktiga människoriket (gul), där allkärleken är daglig praxis. Här fortsätter resan genom ytterligare eviga kärlekszoner (grön, blå och indigo) De andliga rikena där det eviga kretsloppet kulminerar i ljus- och lyckokontrasten.