Livets Bok IV - Det eviga livet - 13 Kapitlet: Det levande väsendet
Stycke 1361 - 1380 Svar:
- Det ofärdiga är alltid till besvär eller obehag för andra väsen, även om det i vissa fall kan innebära tillfällig behagsförnimtnelse för dessa eller omgivningarna. Det ofärdigas utstrålning är alltid identisk med disharmoni, och i dess kölvatten följer lidande. Det färdiga däremot visar sig vara kulminationen av behagsskapelse för sin omgivning och skall alltid stråla som identiskt med harmoni.
- Det som i verkligheten dog eller gick sin undergång tillmötes var den gamla gudomsföreställningen, där hämnd och straff var legaliserat. Detta ideal var övertrumfat av Kristus, som alltså visade en större kärlek än vad den hitintills gällande guden kunde prestera.
- Det högsta idealet är kristusmentaliteten, som är detsamma som nästakärlekehs kulmination, som är identisk med detta: att endast leva för att tjäna och inte låta sig tjänas, att hellre giva än taga, att älska sin nästa som sig själv.
- Grupp 1; De som omedelbart blir dräpta.
Grupp 2; De som blir invalider och krymplingar.
Grupp 3: De som ännu är stridsdugliga och befordrar kriget, hatet och hämnden på det fysiska planet.
- Nej, absolut alla levande väsen måste uppleva detta tillstånd.
- Inte krigets, utan organismernas undergång.
- En i individens mentalitet förekommande organisk struktur, som betingar att hämnd och straff blivit till C-vetande eller automatfunktion.
